Care Bear

Människor är konstiga. Behöver stöd på helt olika sätt. Det gör mig förvirrad.
Igår tappade jag balansen helt, det slog över. Alla bäckar små slogs ihop och knockade mig.
Då gjorde jag som jag brukar. Jag söker upp den största, varmaste och tryggaste människan jag känner till och kryper ihop nära denne. Sen känns allt så mycket bättre. Jag skulle aldrig klara av stora motgångar ensam.
Både älskar och hatar min förmåga att förstå och känna med andra människor. Empati. Det slutar alltid med känslostormar och jag förstår inte ens varför jag bryr mig. Men det gör jag. Och kommer alltid göra.

Jag är så ledsen för eran skull..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0