Victoria

Jag håller på att läsa en bok om en hjärnforskare som fick en stroke när hon var 37 år.
Det tog henne åtta år att bli frisk, det står det iallafall på baksidan på boken.
Jag har bara kommit en vecka in i sjukdomen ungefär.
Hennes mamma tar hand om henne, lär henne allt på nytt.
Och det är så lustigt. Mina tankar vandrar.
Jag har svårt att koncentrera mig ordentligt på saker nu för tiden.
Blir så lätt distraherad och då är det bara att ge upp det jag försöker koncentrera mig på för att tänka ett tag på det som stör.

Nu när jag läser boken om hur mamman tar hand om henne, tänker jag på hur jag skulle vara som mamma.
Om jag skulle bli som min mamma eller inte.
Och jag tänker hur jag alltid vill ha betyg på allt jag gör.
Jag vill veta vad folk tycker och tänker, om någon kan föreställa sig mig som mamma.
Om jag skulle vara lämplig.

Det är så på jobbet också.
Jag vill inte vara den där tjejen som tycker att hon är så jäkla bra när andra tycker att hon är en idiot.
Så jag söker hela tiden efter människor som klarar att vara ärliga mot mig, gärna brutalt ärliga.
Och det känns som att det är länge sedan jag pratat med någon sådan nu.
Möter ingen konstruktiv kritik längre.
Det känns som att jag stannat upp. Jag utvecklas inte längre.
Folk bara ler och nickar. Jag ser hur alla håller inne sina åsikter och bara är artiga istället.
Det driver mig till vansinne.

Jag har alltid tänkt att saker sker av en anledning.
Ända tills jag blev gravid för ett par år sedan och gjorde en abort, har jag trott att jag var steril och att anledningen måste vara att naturen anser att jag skulle bli en dålig mamma.
Sen fick jag ju bevisat att jag uppenbarligen inte är steril, men den där känslan och tanken på att jag kommer bli en dålig förälder sitter kvar..