Victoria

Eftersom ni är typ fem personer som läser min blogg, och tre av er redan vet om det, så kan jag lika gärna berätta för er andra två också det senaste som hänt:
Jag är gravid. På smällen. Har en bulle i ugnen.
Jag är alltså ingen misslyckad värdelös kvinna som inte ens klarar av det simplaste av saker.
För jag kan. Min kropp fungerar som den ska trots allt.

Tänker inte ändra min plan, under alla år jag oroat mig har jag sagt att den dagen jag mot all förmodan råkar bli gravid, och tiden inte är den rätta, så gör jag med glädje abort.
Så nej, jag tänker inte behålla den lilla cellklumpen.

Jag fungerar! Jag kan!
Lättnaden går inte att beskriva.
Senaste dagarna har varit helt upp&ner. Försöker greppa hela situationen.

Ni vet hur jag är, jag kan inte lyssna. Jag vet att de flesta i min omgivning som vetat om min oro har sagt att det är klart att jag kan få barn. Att jag inte ska oroa mig. Men jag behöver bevis, speciellt när det gäller så stora saker som att kunna få barn. Det är ingen småsak, det är en sak som rör framtiden, resten av mitt liv. Mina drömmar och förhoppningar. Min önskan om att bli en bullmormor. Världens bästa mamma till världens vackraste barn.
Jag har vägrat tro på en tröstande lögn. Vägrat lita på andras ord. Jag är fortfarande arg på ungdomsmottaningen i Kiruna. Arg på undervisningen i skolan. Arg på alla tv-serier. Arg på allt och alla som antyder att man blir gravid såfort man har oskyddat sex.

När jag väl letat reda på all fakta och fått berättat för mig om andras erfarenheter, så var det för sent. Oron hade inte bara sått ett frö, den hade vuxit och fått starka rötter. I måndags rycktes de förbannade rötterna upp och brändes. Vilken seger!

Abortmottagningen, här kommer jag!