Victoria

Ibland önskar jag att någon kunde ligga och stryka mig över huvudet och sjunga tyst för mig.

En vecka i nya rummet och omställningen är tung.
Jag känner mig fångad och instängd.
Första nätterna var värst. Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag gråtit.
Det är inte själva rummet, eller ens lägenheten, som är det värsta. Inte heller att jag är beroende av halvtimmestrafik med pendel.
Det är rädslan för att må dåligt som är det jobbiga. Ingen lätt oro, jag är livrädd. Livrädd för att må lika dåligt som jag gjorde i Bredäng. Där jag var instängd i mitt rum dygnet runt. Inte lagade mat. Levde på det jag åt på jobbet. Popcorn, micromat. När jag inte jobbade åt jag inte alls. Sov bort större delarna av lediga dagar.
Jag är så rädd att jag kommer gräva ner mig i ett hål igen.
Och rädslan tar över allt.