Victoria

Saker börjar kännas mer och mer meningslösa.
Humöret skiftar fortfarande obehagligt mycket och fort. Ena stunden mår jag bra och nästa sekund händer något fjuttigt som gör att jag börjar tokgråta, blir elak eller bara apatisk.

De ensamma nätterna börjar verkligen bli jobbiga. Jag håller mig vaken längre och längre bara för att slippa släcka och ligga ensam i ett mörkt, tyst rum. Pratar hellre med någon jag knappt vet namnet på över MSN eller spelar skitspel på Facebook. Slöseri på tid att ligga ensam när man kan få lite sällskap.
Ibland ringer jag Morgan för att få prata lite och kunna slappna av för att bli trött nog att somna.

Om 8 dagar åker jag till Kiruna. Måste säga att det känns faktiskt rätt skönt.
Även om jag vet att jag inte kommer trivas i varken rummet eller lägenheten kommer det vara skönt att se bekanta ansikten, krama vännerna och sova med Iris under täcket.

Flytten av Idas katter påminde mig om hur sjukt tomt det kändes utan Iris här i början.
Och hur tomt det fortfarande känns. Det är helt jävla sjukt hur mycket jag saknar det där lilla vita fluffiga luddiga yrvädret.
Frågan är om jag ska vara självisk, och ha kvar henne för att jag vill det, eller om jag ska låta henne flytta till någon som kan erbjuda henne ett riktigt bra hundliv. Det känns som att jag kommer må dåligt och ångra det beslut jag än tar.

För mycket skrivet igen. Förlåt.