Konserters mirakel

Råkade just trilla in på Svt2 där Broder Daniel forever just visas. En film om Broder Daniels återförening inför en avskedskonsert. Kameran sveper över publiken under konserten, unga tjejer som gråtandes sjunger med.
Och känslan fångar mig totalt.
Det är nästan att jag börjar gråta själv.

Inte för att jag gillar BD direkt, inte heller för att låtarna påverkar mig.
Men jag minns känslan när man står i publikhavet och får se ett fantastiskt band spela bara några meter framför en.
Jag minns Sisters of Mercy. Hur jag drömt om den dagen i så många år, och så många gånger trott att den aldrig skulle komma. Att jag är för ung, att jag missat alla chanser. Men den kom. Och jag tog mig längst fram. Och där i lyckoruset kom glädjetårarna samtidigt som jag lycklig sjöng med i min låt; Lucretia, my reflection.

Hur kommer det sig att musik och konserter påverkar människan så mycket?
Vad är det som sker i kropp och sinne?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0