Victoria

Simon tipsade mig om en intresant dokumentär tidigare idag.
Varför är de smala inte feta? hette den och finns på SVT Play.
I korta drag handlar det om att fetma är genetiskt, att kroppen har en viss "normalvikt".
Och om hur vissa människor inte kan äta mer när de är mätta och att vissa andra kan fortsätta äta sålänge det finns mat. Att det är programmerat i våra gener för överlevnad.
Jag tillhör tyvärr den senare kategorin.

Om jag nu verkligen skulle tro på hela den här teorin om att fetma är genetisk, så borde det ju vara så att jag är extra känslig pga nomadgenerna i mig. Jag menar, hur ofta får samer egentligen tillgång till bra mat uppe på fjället? Det måste ju vara programmerat att ta tillvara på varenda liten kalori man får i sig och lagra det som fett så man överlever. Plus att fettet borde hjälpa till under vintern för att kroppen ska kunna hålla värmen.
Ger energi till kroppen så den kan hålla igång alla procedurer för att man ska hållas varm.

I dokumentären tar de även upp att en normal människa kan överleva utan mat i en månad, sålänge man har tillgång till vatten. En man som vägde över 200kg (jag kan minnas fel!) hade deltagit i ett experiment, det enda han fick i sig var vatten och vitaminer. Han åt inte mat på över ett år, och gick ner över 100kg.

Det här med vikt har alltid intresserat mig, och trots att jag vet allt om hur man ska leva och äta för att kroppen ska må bra och man ska ha en sund vikt så klarar jag inte att hålla det. Det spelar ingen roll hur mätt jag än är, jag är alltid sugen på mer. Något sött efter maten, något salt efter en massa sött, och så blir det lite mer sött sen och så kan det hålla på i all evighet. Hej och välkommen övervikt!

Jag förstår faktiskt inte hur jag lyckades gå ner så mycket i vikt, det är ett mysterium.
Varifrån fick jag all motivation? Och hur kunde jag undvika att äta all skit?
Just nu känns det som en omöjlighet att göra om..