Victoria

Kl är sent, så räkna inte med att det står något vettigt i det här inlägget.
Dags för mer nattsvammel.

Satt och tänkte lite på det här med partners.
Hur vissa hittar rätt så himla fort. Medans jag misslyckas hela tiden.
Vad är det som går fel?

Jag önskar att de där exen bara kunde vara vänliga, raka och ärliga.
Så man skulle kunna fråga vad som gick fel.
Istället för att tjura som barnrumpor.

Äh okej, varför det gick åt skogen med de två tjurigaste barnrumporna vet jag redan.
Men vad jag då funderar över, är varför barnrumpa nr 1 har förändrats så förbannat efter mig?
Både bra och dåliga visserligen, men de där bra sakerna stör jag mig så djävulskt på!
Om han hade sådana bra saker liggandes inuti sig, VARFÖR fick jag inte fram dom sidorna?!

Jag ger ju mig själv prestationsångest för fan.
Det här med förhållanden är en jävla djungel.

Jag kanske inte borde nämna honom igen, men det som var så jävla bra med Gabriel var ju att allt var så himla lätt.
Inget krångel. Inga krav, inga förväntningar, inget skit. Bara enkelt. Och fritt.
Efter katastrofen i Gällivare har jag fortfarande kvar mitt behov av frihet.
Jag behöver mer av det enkla i mitt liv.